Jag känner mig lite kluven! Jag och Mr X har ett väldigt starkt band och så mycket kärlet till varandra! Vi brukar kunna prata om allt mellan himmel och jord! Vi kysser varandra godnatt för att sen komma in på långa disskutioner som kan hålla på i timtal om allt och ingenting!

Jag älskar det med oss! Att vi kan prata och att vi kan prata om allt! Jag älskar när vi ligger i sängen, skrattar och bara pratar! Men en sak som vi har så svårt att prata om är det här!

Jag försöker att fråga hur han mår/känner och tycker. Men jag får inte så mycket svar! Jag förstår att det måste va svårt för jag hade så mycket skuldkänslor gentmot Mr X när allt detta började så jag ville/kunde inte prata ordentligt med min man!

Vi har kommit fram till att vi ska fortsätta ha samtal med psykologen som va kanon, och vi ska ha både separata och gemensamma samtal! Vi tror båda att det kommer ge oss mycket!

Som jag skrev tidigare har jag alltid trott att det var fel på min kropp! Under den perioden har jag aldrig känt mig så värdelös! Man får en annan syn på sig själv och på allt omkring! Jag kände mig verkligen totalt värdelös och oduglig gentemot min man! Skulle jag inte kunna ge honom det han önskar?

Den ständiga osäkerheten och det dåliga självförtroendet! Jag var så nere ett tag att jag sjönk så lågt att jag sa åt min man att han "fick" lämna mig för att kunna få det han ville! Jag vill ju bara hans bästa jag älskar honom över allt på denna jord! Vi har ett band som jag inte kan beskriva! Jag vill ju ge honom allt, men kände att jag inte kunde!

Jag kan bara tänka mig vad Mr X går igenom med tankar osv!Jag sa till en vän här om dagen att det spelar ingen roll att "mitt" fungerar som det ska, för jag kan inte glädjas för det! Det är ju ändå "oss" det är fel på!

Usch jag försöker slappna av, försöker att inte tänka på det, men det sätter sig på hjärnan!

"Hur kommer andra provet se ut"

Jag hoppas hoppas att vi får svar snart så vi vet, kan gå vidare och fundera på nästa steg!

...Om jag blir bitter på andra som får barn?

På det kan jag svara både ja och nej! Jag berättade för vår psykolog att jag har väldigt nära vänner med barn, en av mina närmaste vänner ska snart ha en liten och då är svaret nej. Jag är ärligt inte bitter över mina vänner som har/ska ha barn! Jag känner sån glädje med dom

Men däremot måste jag säga att jag blir jävligt bitter på människor som får barn som absolut inte borde bli föräldrar! Föräldrar som inte kan ta hand om sina barn, föräldrar som slår/gör illa mm. Det blir jag arg/bitter på! Andra kan jag glädjas med, men inte sånna människor!  

Ibland blir jag så arg och ledsen på våra nära och kära som tjatar om barn, våra föräldrar som vill ha barnbarn, syskon som vill bli moster/morbror & farbror!

Jag vill bara skrika och berätta för alla - Sluta tjata!! Men det är ju inte deras fel, dom vet ju inte att vi kämpar för att bli 3! Det är bara våra närmaste vänner som vet om det, som finns och lyssnar, stöttar och kramar!

Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt att berätta för min mamma/pappa, släkt och vänner-men jag tror bara det skulle bli "värre".

Vi får stå ut med frågor, fortsätta le och säga "inte just nu, men så småningom ska vi ha barn"

Så många tankar så få ord!

Det finns så mycket jag vill skriva om: känslor, funderingar, värderingar! Men jag får inte fram några ord!

För att fortsätta vår berättelsen om vår kamp! Kände att det blev för mycket på en gång!

Som sagt var det en riktig smäll när vi fick reda på anlysen av spermierna, det kom som en chock, så oväntat! Doktorn vile att Mr X skulle lämna ett nytt prov för att se om det var samma resultat eller kanske kanske lite lite bättre?! Missbildade spermier kan dom inte göra något åt, men om dom kanske simmar lite snabbare så är det större chans att den lilla lilla delen som är duglig, kanske träffar ett av mina ägg!

Hon var snabb med att berätta att chansen är liten,minimal. Så mycket hopp finns inte just nu! Hon bad oss tänka över IVF, spermadonation & adoption, men det är saker vi inte alls vill tänka på, ännu!

Mr x lämnade in ett nytt prov idag, resultaten har vi om 2-4 v, jag hoppas verkligen det kommer gå fort!

Vi har iallafall kommit fram till att jag inte ska börja med tablett behandlingen förrns vi kanske får lite högre odds?!

Efter nån månads väntetid på resultat/dom kom den! Vi blev kallade till en doktor som berättade all mina blodanalyser såg bra ut och dom gjorde på plats ett ultraljud som visade att mina äggstockar ser bra ut, dom har äggblåsor som dom ska ha och att min livmoder ser bra ut!

Anledningen till att jag inte fått tillbaka min mens efter p-staven kunde dom inte hitta! Det var så skönt att höra! Doktorn berättade också att jag kunde få hjälp att få igång min mens och ägglossning med tabletter!

Då tändes hoppet för oss och vi kände oss så lyckliga, nu skulle vi få hjälp att bli , äntligen!

Men då kom bakslaget. Ett svar vi inte alls hade räknat med. Ett svar som gjorde att vi gick från lyckliga och hoppfulla till sorgsna och förtvivlade!

Spermaprovet va inge bra, inte alls bra! Mr X hade inte bara "långsamma" simmare som dom säger, utan dom va missbildade och i princip "odugliga" av de 300 miljoner spermier de testat va knappt nån alls god nog!

Vilket jävla bakslag!! Fan nu kom alla känslor upp. Orkar inte berätta mer...